Hur jag flippade mitt klassrum: En spansklärares erfarenhet av att använda Babbel i sin undervisning
Cristina Pérez Muñoz är kommunikations- och språkträningsspecialist på Fontys universitet i Nederländerna. Hon har tagit en kandidatexamen i spanska och en i engelska vid Salamanca universitet och även en masterexamen i utbildningsvetenskap. Hon har jobbat som språktränare i Spanien, Storbritannien, Rumänien och Nederländerna; på gymnasier, universitet och som företagstränare. Cristina älskar att resa och att lära sig språken som talas på platserna hon besöker eller bor på.
Utifrån min erfarenhet som spansklärare har en av de mest tidskrävande och mödosamma uppgifterna alltid varit att rätta läxor i början av varje lektion. Å ena sidan måste studenter göra läxor för att öva på det som de har lärt sig på lektionen och se till att det fastnar. Det är så det som studenterna tar in blir till något som de kan producera själva på kort tid.
Å andra sidan tar det ofta upp för mycket av den värdefulla lektionstiden att rätta läxor. Den tiden skulle vara bättre använd till att öva på riktiga konversationsfärdigheter. Det här är ett dilemma som många språklärare möter: Ska de be studenterna att göra läxor eller inte? Ger det verkligen utdelning i inlärningsprocessen? Och, viktigast av allt, är det verkligen värt besväret?
För några år sedan började jag att höra talas om det flippade klassrummet-metoden, även kallad det omvända klassrummet, och jag blev fascinerad av dess användning och potentiella följder för språkundervisning. Det flippade klassrummet kräver att studenterna självständigt lär sig teorin hemma, vilket ger väldigt mycket mer lektionstid till att öva de färdigheter som de behöver få med sig från en strukturerad och stöttande miljö. Med det flippade klassrummet blir studenterna först introducerade för ett nytt koncept eller en idé innan lektionen och kan sedan fokusera på processdelen av inlärning (sammanfatta, analysera, lösa problem) med sin lärare och sina klasskamrater. Det kan låta för bra för att vara sant, men det är ett nytt sätt att lära ut som möjliggörs av en utbredd tillgång till internet och kraftfulla digitala inlärningsverktyg. Det flippade klassrummet gör det möjligt för lärare att använda lektionstiden bättre och att förbättra slutresultatet. Med dessa tankar i huvudet började jag föreställa mig ett språkinlärningsverktyg som skulle kunna göra det möjligt för mig att prova det här på mina egna lektioner.
Det var på den vägen som jag kom till Babbel. Jag hade använt appen för att lära mig nederländska sedan jag flyttat till Nederländerna. Efter att ha använt Babbel i några månader, insåg jag att det kunde vara ett effektivt verktyg för ett flippat klassrum.
Jag ville se vilken påverkan det flippade klassrummet skulle kunna ha på språkinlärningsprocessen, och testa själv i fall det kunde hjälpa mig att använda min dyrbara lektionstid effektivare. Därför kontaktade jag Babbel för att starta ett samarbete med Fontys universitet, där jag just nu undervisar i spanska på nybörjarnivå. Nu använder några av mina grupper Babbel som ett kompletterande verktyg för att lära sig spanska.
Det är ganska enkelt i praktiken: Jag väljer ut ett ämne och mina studenter gör Babbel-lektioner som relaterar till temat (som t.ex. hälsningsfraser, eller att beställa mat och dryck) hemma. På lektionen ägnar vi oss sedan åt aktiviteter där de kan öva på vad de har lärt sig. Om det finns några frågor i anslutning till teorin, så förklarar jag ytterligare på lektionen och ger exempel för att hjälpa dem att bemästra dessa nya koncept. Om vår nästa lektion ska handla om hur man pratar om klockan, till exempel, ber jag studenterna att göra klart tre Babbel-lektioner från nybörjarkursen: ¿A qué hora nos encontramos? del 1, del 2 och repetition. På så vis går studenterna igenom det teoretiska innehållet hemma och på lektionen gör vi övningar där man pratar – som lekar och rollspel där de övar på vad de har lärt sig självständigt.
Resultaten hade inte kunnat vara bättre. Hastigheten de lär sig i har ökat och mina studenter känner sig bekvämare med att prata på lektionen. Det är oklart om den här förbättringen beror på hur Babbel möjliggör för dem att bygga upp ett stort ordförråd själva, eller om att lära sig nya strukturer och vokabulär i olika sammanhang hjälper dem att överföra det som de har studerat och använda det senare på lektionen. En sak är säker: läs- och hörförståelse, talfärdighet och självförtroende att prata i allmänhet har tydligt förbättrats.
Några av mina kollegor kanske tänker att språkinlärningsprogram utgör ett hot och att språkappar en dag kommer att tränga undan klassrumsundervisning. Jag håller inte alls med. Som lärare tror jag på att omfamna teknologin för det den gör bra — i detta fall att förse användare med relevant material och att öka mängden tid de spenderar på att engagera sig i och öva på sin spanska. Det betyder att jag använder mer av min undervisningstid till att göra det som jag gör bäst. Tack vare Babbel är mina lektioner effektivare, studenterna lär sig snabbare, och vi alla är nöjda med de blandade inlärningsmiljöer som det här verktyget öppnar upp för oss.
