Under de senaste decennierna har kvinnor stegvis erövrat positioner som förr inte var tillgängliga för dem. Förr, när viktiga funktioner i samhället och staten var förbehållna männen, fanns det i många språk ingen kvinnlig form för dessa titlar och yrken. Hur fungerar det när språk ska anpassa sig till en ny verklighet? Med anledning av Internationella kvinnodagen synar vi på Babbel fenomenet med feminin form i olika språk.
“Die Kanzlerin” och “la ministra”: feminin form i tyskan och spanskan
Tyskan och spanskan må ha mycket som skiljer dem åt rent språkligt, men en sak har språken gemensamt: de har en manlig och en kvinnlig form för alla yrken. I tyskan räcker vanligtvis ändelsen -in för att bilda feminin form. Den viktigaste kvinnan i tysk politik, Angela Merkel, har alltså titeln “Bundeskanzlerin” (förbundskansler i feminin form).
Spanskan fungerar på liknande sätt. Där lägger man till ett -a på slutet, som i “juez/jueza” (manlig domare/kvinnlig domare) eller byter ut den maskulina ändelsen -o mot -a, som i “ministro/ministra” (manlig minister/kvinnlig minister).
Det är ovanligt att ha en enda yrkesbeteckning för båda könen, men i tyskan finns det en ökad tendens mot könsneutralt språk. Till exempel säger man numera ofta “Bedienung” (service) istället för “Kellner” och “Kellnerin” (servitör, servitris).
Italienska och franska: “Il ministro” är gravid
I italienskan finns det vissa yrkestitlar, som advokat, minister och arkitekt, som bara existerar i maskulin form. Även om debatten om jämställt språk i Italien har nästan 30 år på nacken har inte mycket hänt. Så sent som 2014 gick GiULiA giornaliste,ett nätverk av italienska kvinnliga journalister, ut och rekommenderade att använda feminin form på yrkesbeteckningar, för att undvika rubriker som “Il ministro è incinta” (den manliga ministern är gravid). Även språkakademin Accademia della Crusca inte bara förespråkar en utveckling mot fler kvinnliga former, utan anser det också vara centralt för det italienska språkets utveckling.
I Frankrike däremot vänder man sig mot en feminisering av bestämda begrepp, även från den franska akademins, Académie française, håll. I stället för att använda den feminina formen av “le ministre” sätts epitetet “madame” framför titeln, vilket leder till den språkliga motsägelsen “Madame le Ministre”. I franskspråkiga Québec i Kanada däremot gäller sedan 1979 en lag som föreskriver användandet av både manliga och kvinnliga yrkesbeteckningar.
Engelska och svenska: neutralitet på olika sätt
De romanska språken har två genus i sitt grammatiska system: alla substantiv, så även beteckningar för människor och yrken, är antingen feminina eller maskulina. Tyskan har tre genus: femininum, maskulinum och neutrum. I engelskan finns det inget grammatiskt genus, utan alla substantiv är “the”. På så sätt är “the minister” neutralt och används för alla, oavsett kön.
I svenskan finns det två genus, en och ett, men de har ingenting med manligt och kvinnligt att göra. I själva verket fanns det förr både femininum och maskulinum i svenskan, men de har smält samman till en stor grupp av en-ord, som ofta används för levande varelser, medan ett-orden, neutrum, oftare betecknar objekt. Denna sammansmältning av genus i grammatikens värld speglas också av att yrkesbeteckningar inte är könsspecifika i svenskan. För yrken som historiskt varit starkt kopplade till ett bestämt kön används ibland nya, neutrala ord, som till exempel “talesperson” i stället för “talesman”.Yrkestitlar som lärare och frisör uppfattar vi idag som neutrala, fast det egentligen är den manliga formen som fått gälla för alla. Och förresten finns det ju också exempel på det omvända: den ursprungligen kvinnliga formen sjuksköterska är den officiella yrkestiteln även för män.