Idag presenterar vi ett nytt avsnitt i serien Babbels användarporträtt – historier om våra användare och anledningarna till att de lär sig språk. Om du vill dela med dig av din historia så skriv en kommentar! Idag handlar det om 24-åriga Andrea Caschetto från Modica i Italien. Han reser över hela världen för att arbeta med barn, och lär sig nya språk för att kunna kommunicera bättre med barnen.
Mitt namn är Andrea, och att resa har alltid varit min passion. Men för mig har själva resandet aldrig haft något egenvärde. När jag reser har jag alltid försökt att hjälpa på något sätt. Första gången var jag 16 år. Jag hade tillsammans med andra sicilianska ungdomar valts ut av CONI, Italiens nationella olympiska kommitté, för en resa till Litauen. Där konfronterades vi med en verklighet som låg väldigt långt från vår egen: människor med olika psykiska och fysiska problem, ungdomar i rullstol och HIV-smittade personer.
Efter den erfarenheten började jag representera min skola i samarbetet med en förening som organiserar fadderskap. Redan då var jag intresserad av ämnet och valdes ut att, i egenskap av ungdomsambassadör, besöka ett barnhem som föreningen hade öppnat i Pietermaritzburg i Sydafrika. Då var jag 19 år. Den erfarenheten utgjorde en vändpunkt i mitt liv. Det var då jag bestämde mig för att resa runt i världen för att besöka barnhem och hjälpa barn. Jag har redan varit i Kenya, Brasilien och i Central- och Sydamerika.
2013 reste jag till Costa Rica och där använde jag Babbel för första gången. Jag ville kunna kommunicera med människor jag mötte, men jag visste att jag skulle ha svårt för att lära mig ett språk, eftersom jag har svårt att minnas texter efter en hjärnoperation. Jag kunde gå klart universitetet genom att översätta allt man behövde lära sig till bilder. Jag letade alltså efter en metod för att lära sig språk online som skulle passa mig, och när jag såg Babbels spanskakurser – fulla av bilder och med hörövningar, uttalssövningar och repetitioner – visste jag att jag hade hittat det rätta för mig. Framförallt är det bilderna som har hjälpt mig. Genom dem kunde jag lära mig mycket, och även när mitt abonnemang hade gått ut kunde jag fortsätta att repetera, eftersom allt hade sparats i min Uppfriskare. För mig är den möjligheten till repetition oumbärlig. Enligt mig är det också självklart varför man lär sig bättre med bilder: om man tittar på en sida med text under fem sekunder kan man kanske minnas ett eller två ord efteråt, kanske en mening. Men när man tittar på en bild under fem sekunder kommer man att minnas en massa detaljer i bilden.
För tillfället är jag i Chennai i Indien och anordnar pedagogiska aktiviteter för barn. Det som gör mig allra lyckligast är att barnen tar mig till sina hjärtan direkt. Centret där jag jobbar nu är för barn med mentala och motoriska funktionshinder. Det fick jag dock veta först när jag kommit till Indien, och jag måste erkänna att jag var lite orolig i början. Vad skulle jag kunna göra med barnen? Kan jag leka med dem? Men jag upptäckte fort att jag kunde göra nästan allt som jag brukar göra med andra barn. Aktiviteterna måste bara anpassas lite till deras behov. Att leka med barnen och se hur de skrattar och har roligt är en fantastisk känsla!
Nästa stopp blir Brasilien. Och jag har faktiskt redan börjat lära mig portugisiska, även denna gång med Babbel. Eftersom det inte finns wifi här har jag laddat ner ner kurserna på min iPad i förväg, och kan nu använda mig av dem utan problem. Det systemet är verkligen praktiskt, för det gör det möjligt att alltid ha språket tillgängligt, även utan internet.
Jag kommer att vara i Brasilien i ungefär en månad och jobba på barnhem. Programmet är inte helt spikat ännu. Ibland blir jag kontaktad av barnhemmen via min Facebooksida och då åker jag dit spontant. Det händer också att folk som har läst om mina projekt skriver till mig och erbjuder mig husrum. Jag skulle bli jätteglad om ett par Babbelanvändare ville kontakta mig! Att bo hos lokalinvånare är alltid det bästa sättet att lära känna ett land och livet där. Min dröm är också att åka tillbaka till regnskogen i Amazonas. För mig är det den vackraste platsen på jorden.
Jag vill lära mig portugisiska för att kunna kommunicera bättre med barnen jag möter. Ibland saknar jag den aspekten i samvaron med dem. Såklart finns det alltid andra vägar man kan ta för att göra sig förstådd och kunna leka med barnen. Men om jag kunde deras språk skulle jag också kunna berömma dem och säga snälla saker. När orden inte kommer till mig nu kan jag alltid ta dem i famnen, och då vet jag att de känner sig omtyckta ändå.