Välkommen till senaste delen i vår serie Babbels användarporträtt. Idag ska det handla om arkitekten och trebarnspappan Giuliano från Italien. Hans dröm var att åka till Lappland med sina tre barn i en skåpbil som byggts om till husbil. För att finansiera resan skrev han om sin resa på bloggen “Rovaniemi Express”. Där berättar han om sin resa, om hur svenskan han lärde sig på vägen hjälpte honom att komma i kontakt med en helt ny värld och om att lära sina barn att språk är något levande.
“Jag heter Giuliano och arbetar som frilansande arkitekt i Milano. Jag älskar att resa och tänker att det också är en viktig erfarenhet för mina barn. Jag har tre barn och lever inte tillsammans med deras mamma – ni kan alltså tänka er hur svårt det är att ha råd med en lång resa med mina barn.
I somras bestämde jag mig för att göra något speciellt med dem, något betydelsefullt, nämligen en resa tillsammans alla fyra. För att finansiera min plan bad jag släkt och vänner om hjälp, men jag provade också crowdfunding på internet. Alla som var villiga att hjälpa mig utlovade jag berättelser, teckningar, det vill säga en liten glimt av min resa. Och för att berätta om äventyret som jag hade gett mig in på skrev jag en blogg: Rovaniemi Express. Den är uppkallad efter staden som skulle bli slutmålet på vår resa, Rovaniemi, huvudstad i finska Lappland, som är Finlands nordligaste landskap.
Vi började resan i Milano i en ombyggd skåpbil som en vän till mig som är professor lånade oss. Nordeuropa har alltid fascinerat mig. Jag har redan varit i en del städer, men den här gången ville jag upptäcka naturen och konkret uppleva vad det verkligen innebär att resa – dvs. hela den värld som finns runt omkring en från resans start till slutmål. Därför var det absolut nödvändigt att ha ett transportmedel som gör en helt oberoende.
Att dyka ner i en helt ny värld, precis det skulle mina barn få uppleva i en trygg miljö. Och för att verkligen kunna dyka ner måste man kunna kommunicera. Därför lärde jag mig svenska med Babbel. Jag gillar att lära mig språk på egen hand. Det var så jag lärde mig franska till exempel. Att lära sig ett främmande språk helt utan press innebär å ena sidan en möjlighet att hålla sin hjärna i trim, å andra sidan fungerar det som en lek eller en hobby. Jag lär mig språk så som andra löser sudoku eller korsord. Utan att jag märker det fastnar en hel del i minnet.
För mina barn har språkinlärning en helt annan innebörd. För dem är främmande språk något som påtvingas dem och som hänger ihop med skola och läxor. Men den äldsta (15) börjar förstå att man kan göra sig förstådd med engelska över hela världen – eller bara förstå vad de sjunger i låttexterna. Det ger mycket att ha med dem utomlands för att på så vis förändra deras förhållande till språk.
Vi delade upp vår resa i flera kortare etapper med maximalt en till två dagars uppehåll, under vilka vi pratade mycket med våra tältgrannar och ägarna till campingen. Ett par ord svenska och sedan är isen bruten. Även om svenskarna pratar väldigt bra engelska försökte jag alltid att göra mig förstådd på deras språk. Det var lätt för mig att uttrycka mina grundläggande behov, en sen svarar de förstås och då blir det svårt (skratt). Svenska är, till skillnad från vad man tror, inte ett särskilt svårt språk. Uttalet är lite speciellt, men samtidigt är det också det fina i kråksången, eftersom det är väldigt musikaliskt. Det är kanske inte något man förväntar sig av ett nordiskt språk, men svenska har verkligen en väldigt mjuk klang.
Ett par roliga situationer uppstod när barnen försökte använda meningarna som de hade lärt sig och till exempel pratade svenska i mataffären, eller engelska i andra situationer. En fin upplevelse som särskilt fastnat i mitt minne var när vi var i bastun på en camping. Jag och de yngre barnen hade gått ut för att kyla ner oss lite och hade lämnat den stora ensam kvar. Snart gick några svenskar in i bastun och började prata med honom. Jag iakttog honom utifrån och kunde se hur han pratade engelska utan att jag var där som stöd – och det gjorde mig väldigt glad. Även för honom var det viktigt att märka att han klarar sig utan stöd och det var han väldigt stolt över.
Jag tror att den här upplevelsen var berikande för oss alla och stärkte vår relation. Vi kommer garanterat att göra det igen!”
Om ni gillade Giulianos berättelse och vill veta mer om hans och hans barns äventyrliga resa kan ni gå in och läsa på hans blogg som finns både på italienska och engelska. Men först en varning. Ni kommer få en oemotståndlig lust att packa väskorna och ge er iväg på momangen. Så kom inte och säg att vi inte varnade er!