Det här användarporträttet kommer från 20-åriga Babbelanvändaren James Nash från Portsmouth. Vi får läsa om hans engelsk-svenska kärlekshistoria med Anna-Louisa, som han träffade när de båda gjorde ett Erasmusutbyte.
Jag har aldrig riktigt varit inne på att lära mig språk, men å andra sidan är det få som är det i Storbritannien. Faktum är att första gången jag verkligen var tvungen att prata ett annat språk än mitt eget var när jag var ett år på Erasmusutbyte i Budapest. Eftersom de flesta inte pratar lika bra engelska där som i Västeuropa, så insåg jag snabbt behovet av att lära mig lite ungerska.
Jag gick på några lektioner och rätt snart så började jag prata och förstå ungerska. Jag skulle säga att min ungerska bara räckte för att föra enklare konversationer, men det kändes som en helt okej start.
Hur bra du än är på något så kommer du självklart stöta på någon annan som ställer dina kunskaper i skuggan. Anna-Louisa var en sån person. Hon var svensk; flytande på engelska och tyska och på en mellannivå på holländska, franska och italienska. Och hon pratade inte ens som svenska kocken från Mupparna! Hon hade lärt sig prata med perfekt engelsk accent när hon pluggade på college i närheten av Manchester.
Vi kom varandra nära snabbt och inledde ett förhållande (på engelska, förstås). Det var lätt och naturligt att prata med henne, men det kändes alltid som att jag borde anstränga mig lite mer. Det kändes orättvist på något sätt att hon alltid skulle behöva prata mitt språk – även om hon var väldigt bra på det.
Så jag bestämde mig för att lära mig svenska. Och för att inte berätta det för henne.
Med min rumskompis som medbrottsling registrerade jag mig på Babbel, och så började vi lära oss svenska tillsammans. I början blev jag snabbt bättre. Jag kände mig säker med allt fler verb och tidsformer, mitt uttal förbättrades och snart kunde jag prata ganska avslappnat om mig själv och vi kunde ha enklare samtal. Det hjälpte verkligen att ha någon att öva och diskutera kurserna med.
Det var nära att hemligheten sprack ett par gånger. Jag minns att hon en gång kom på mig med att intresserat läsa en svensk tidning över hennes axel, och vid ett annat tillfälle ifrågasatte hon mitt lite för bra uttal av ett ord som hon hade bestämt sig för att ”lära” mig. Men på det stora hela tror jag att jag lyckades bra med att hålla mitt projekt hemligt tills det var dags att avslöja allting.
Och det skulle bli när jag åkte till Sverige för att träffa Anna-Louisas föräldrar – det är alltid viktigt att göra ett bra första intryck, eller hur?
Efter middagen första kvällen satt vi och pratade i vardagsrummet. Anna-Louisa visade mig en serietidning från när hon var liten och översatte några ord för att göra mig lite mer bekant med svenska.
Nu höll jag på att spricka av förväntan och bestämde mig för att samla familjen för mitt tillkännagivande. Först gav jag Anna-Louisas föräldrar en liten present från Budapest och förklarade att jag hade en liten hemlighet jag ville berätta för alla. Jag sa att jag hade lärt mig svenska med Babbel, att jag ville prata med dem på deras eget språk och att jag hoppades att de skulle se det som ett tecken på min respekt för deras kultur.
Tack och lov verkade de både överraskade och glada. Jag tror Anna-Louisa hade haft sina misstankar men hon hade definitivt inte förväntat sig det här. Framför allt hennes pappa uttryckte sin uppskattning över att jag lärde mig svenska så tidigt i förhållandet och tyckte det var en jättefin gest gentemot hela familjen. Jag sa att nästa gång ville jag prata med dem nästan uteslutande på svenska – så att jag fortfarande skulle ha ett mål att jobba mot!
Jag försöker prata mer och mer svenska med Anna-Louisa nu. Hon flyttade nyligen till Storbritannien och vi flyttar nu båda till Milton Keynes för att jobba. Jag ser fram emot att ha ett ”hemligt språk” som våra vänner och andra personer inte kommer förstå.