Babbel Magazine

Så uppfostrar jag mitt barn tvåspråkigt

Jag heter Mara och kommer från Italien, och liksom många av oss som jobbar på Babbel (och överlag som bor i Berlin) har jag ett barn med en person från ett annat land, i mitt fall med en tysk. Vad kan jag göra för att mitt barn ska lära sig prata bra italienska? Vilka hjälpmedel […]
tvåspråkighet

Jag heter Mara och kommer från Italien, och liksom många av oss som jobbar på Babbel (och överlag som bor i Berlin) har jag ett barn med en person från ett annat land, i mitt fall med en tysk. Vad kan jag göra för att mitt barn ska lära sig prata bra italienska? Vilka hjälpmedel finns det? Här får ni veta vilka upptäckter jag gjort i ämnet.

Guten Morgen Papa, buongiorno mamma!“ Så börjar min dag, åtminstone om det är en bra sådan. Annars kan dagarna börja med att mitt barn skriker ett supertyskt “Mama, aufstehen!“ (“Mamma, gå upp!”) klockan sex på morgonen. För min son verkar det som att uppmaningen att gå upp oupplösligt hör ihop med hansandra modersmål, tyskan.

Ni förstår problemet: hemma hos mig pratar vi inte bara ett språk, utan två, och båda ska samexistera på ett fredligt sätt. Och de ska uppfattas som två skilda språk och kulturer, som båda är en del av vår vardag. Ett litet barn förstår inte ännu att den här tudelningen existerar, eller att mamma pratar ett “språk” och pappa ett annat. Han vet bara att man gör bäst i att prata på ett “sätt” med vissa personer, t.ex. mormor, och på ett annat “sätt” med andra, t.ex. pappa, farföräldrarna och hans vänner på dagis.

Men den här åtskillnaden är inte alltid enkel att förstå, särskilt inte när föräldrarna pratar och förstår bägge språken. En italiensk kollega berättade till och med för mig att hennes dotter, också ett italiensk-tyskt barn, uppfattade språken som två olika “röster”: mammans “italienska röst” respektive “tyska röst”. En engelsk mörkhyad vän berättade för mig att hans dotter kopplade ihop engelskan med hudfärg. Alltså: de mörkhyade farföräldrarna pratar engelska = alla mörkhyade människor pratar engelska.

Medvetenheten om att det existerar två (eller fler) olika språk utvecklas först senare, förklarar Elisa Leonardi, en av grundarna av den italienska skolan och det tysk-italienska kulturcentret SI i Berlin, som jag intervjuade för att samla ihop ytterligare information om tvåspråkig uppfostran.

Elisa Leonardi: “Här erbjuder vi kurser för barn och vuxna som pratar ett av de båda språken eller vill utöka sina språkkunskaper. Till exempel har vi kurser i italienska för tvåspråkiga, italiensk-tyska barn som växer upp i en tysk miljö och kommer i kontakt med det andra språket genom en av föräldrarna. De här barnen pratar och förstår redan italienska och därför handlar det framför allt om att utöka deras ordförråd, till exempel med kreativa inlärnings-workshops. Den underhållande faktorn är av avgörande betydelse för att skapa ett positivt förhållande till språket man lär sig. Till exempel hade vi en workshop om geologi – vi byggde en vulkan och lät den få ett utbrott – och en om astronomi, som barnen tyckte var väldigt fascinerande.

Även om barnen pratar otroligt bra italienska och kommunicerar med läraren på det språket under lektionerna, så använder de lustigt nog tyska under rasterna. Men det är normalt – även min son som tidigare bara pratat med mig på italienska började använda tyska när han började skolan. Han vill vara som de andra, integrerad och accepterad. Det är en fråga om identitet, och när jag av andra föräldrar fick reda på att det här beteendet är väldigt vanligt slutade jag oroa mig.

Även om det var svårt för mig i början har jag aldrig pressat eller tvingat min son att börja prata italienska igen. Det är rätt och riktigt att han får uttrycka sig på det språk som han trivs bäst med för tillfället. Men jag kan fortfarande lära honom italienska genom att använda några tricks och alltid koppla ihop lärandet med en lek: vi lyssnar på italienska låtar, kollar på film, läser sagor tillsammans. På så vis bryts aldrig kontakten med språket.

Tidpunkten för när barn pratar felfritt och kan skilja på de båda språken är olika från barn till barn, och beror på hur mycket tid föräldern i fråga ägnar åt det svagare språket. Enligt min erfarenhet pratar barn som växer upp i en tysk miljö med en italiensk mamma ofta italienska bättre än de som har en italiensk pappa. Kanske därför att mammorna från första början tillbringat mer tid med barnen. (Eller därför att vi mammor helt enkelt pratar mer? Författarens anmärkning.)

Om barnen vägrar prata på det “svagare” språket ska man inte tvinga dem. Barnet märker med tiden själv att vissa människor inte förstår (till exempel när man hälsar på mor- eller farföräldrar) och kommer automatiskt gå över till det andra språket. Det här språkbytet måste följa på en naturlig impuls. Det händer oftast när de leker med andra barn. Behovet att göra sig förstådd och interagera vid lek är en mycket viktig beståndsdel vid språkinlärning.

Det viktigaste är att man aldrig skrattar åt barnet och inte rättar dem alltför uppenbart. Med tiden blir de medvetna om skillnaderna mellan språken, framför allt om man aktivt försöker hålla relationen till språket levande.”

Det är inte direkt lätt, och det vet alla som har barn med någon från ett annat land. Men som Elisa Leonardi säger, och som även många kollegor i samma situation bekräftat för mig, är det viktigaste att se till att barnet bygger upp en relation till “det andra språket”. För att uppnå det finns det många möjligheter: från böcker till filmer och olika spel. En kollega rekommenderade mig till exempel det gamla spelet “Vem där?”, som aldrig tycks bli omodernt, för att lära sig beskriva utseendet på personer och samtidigt ha kul.

Om man lär sig språk i vuxen ålder står ju dörren öppen även för andra möjligheter. Men också här spelar den underhållande faktorn en stor roll, annars ledsnar man snabbt. Så vad väntar ni på? Från filmer i originalspråk (med textning) via främmande matkulturer till tidningar på andra språk har vi otaliga möjligheter att lära oss ett nytt språk. Det kan ni läsa mer om här (på engelska). För att inte tala om alla möjligheter som mobil teknologi öppnar upp för oss i form av språkappar eller bärbar teknologi som till exempel smarta klockor. Kort och gott: man behöver inte ha haft en tvåspråkig uppväxt för att prata ett till språk!

Dela: