Ordklasser är grammatikens byggstenar. Du lärde dig dem troligtvis i skolan när du var ganska liten, men de kan vara svårare än du kanske minns. Visst, du känner till substantiv och verb, men hur säker är du på skillnaden mellan en preposition och ett adverb? Om du behöver friska upp minnet lite snabbt så kommer här en guide till alla ordklasser. Du behöver kanske inte tänka på dem dagligen, men att komma ihåg definitionerna kan göra det mycket lättare att lära sig språk.
I den här artikeln kommer alla exempel att vara svenska ord (om du läser det här kan du troligtvis åtminstone lite svenska). Men alla språk har samma ordklasser, även när de står på olika platser i en mening. Ett substantiv är ett substantiv, oavsett vilket språk det tillhör.
Och en sak till innan vi börjar: Kom ihåg att ord kan tillhöra flera olika ordklasser beroende på sammanhanget. Du kan ”resa” (verb) eller åka på en ”resa” (substantiv) eller vara en ”berest” person (adjektiv). Allt hänger på hur du använder ordet.
Några av de viktigaste ordklasserna och andra knepiga kategorier
Substantiv
Exempel: piano, bilar, teori, planet, väntrum, gungbräda, mänsklighet, formbarhet, katter
Ett substantiv är en person, plats, sak eller idé. Det är en av de största ordkategorierna eftersom den behöver omfatta, tja, i princip alla objekt du kan tänka dig. Varje mening behöver åtminstone ett substantiv, men ofta finns det flera.
Egennamn
Exempel: Detroit, Tyskland, Tomas, Google, Beatles
Vanliga substantiv, som de som nämns ovan, refererar till en kategori av saker. Egennamn refererar till en enskild sak. Ett vanligt substantiv är till exempel ”planet” vilket kan användas för vilken som helst av de miljarder planeter som finns i universum, medan egennamnet ”Mars” endast används för vår grannplanet (eller, i ett annat sammanhang, ett godisföretag). På svenska skrivs egennamn med stor bokstav. Dock finns flera undantag från regeln. Men samma sak gäller inte för alla språk. På tyska, till exempel, börjar alla substantiv med versal, medan franskan, liksom svenskan, inte använder stor bokstav för vissa egennamn, bland annat ”måndag” och ”september.”
Pronomen
Exempel: hon, han, de, den, oss, båda, din, något
Ett pronomen är ett ord som kan användas i stället för ett substantiv eller en grupp av substantiv. För att fungera i en mening måste det vara tydligt vem eller vad pronomenet syftar på. Det kan indikeras i samma mening (”Jenna tvättade sitt hår.”) eller tidigare (”Jupiter är den fjärde planeten i solsystemet. Det är också den största.”). Det finns även en kategori av pronomen som kallas possessiva pronomen, vilket betyder att något hör till något annat (”hans bil”, ”deras hus”, ”idén är hennes”).
Vilket pronomen du använder grundas på vad pronomenet refererar till. Ett pronomen kommer ofta att visa hur många det finns av något (”Osten? Den står för sig själv.” kontra ”Ostarna? De står tillsammans.”). På svenska och en del andra språk uttrycks även grammatiskt genus. Svenska ord har antingen n-genus eller t-genus, vilket också märks på pronomen som ”den” och ”det”. På engelska syns endast genus för pronomen som syftar på människor och indikerar om de är man, kvinna, icke-binär eller någon annan könsidentitet.
Verb
Exempel: att köra, att krypa ihop, att ladda, att förstöra, att gå, att manipulera, att vara
Verb är handlingsdelen av en mening och de beskriver alltså vad som händer. ”Handling” kan dock vara lite vilseledande, eftersom verb inte behöver beskriva något som faktiskt händer. Meningen ”Jag finns.” är komplett, även om verbet ”finns” betyder att bara finnas till. På svenska böjs verb för att visa när något hände ”jag går”, ”jag gick”). På engelska och många andra språk böjs verb även efter den person som gör något (”I walk,” ”She walks”).
Hjälpverb
Exempel: ska, kunna, behöva, vilja, få
Ibland räcker det inte med ett enda verb i en mening. I så fall kan ett hjälpverb läggas till. Dessa kan ändra meningens betydelse på många sätt. Du kan säga ”jag vill gå” för att uttrycka en önskan om att gå; du kan säga ”jag måste gå” för att visa att du är tvungen att gå; och du kan säga ”jag ska gå” för att visa att du planerar att gå. Du hittar modala hjälpverb genom att titta efter huvudverbet och se om det finns något annat verb direkt före det som påverkar meningens betydelse.
Adjektiv
Exempel: lång, bra, föraktfull, ojämförbar, grön, ekologisk
I en perfekt värld skulle adjektiv heta ”adsubstantiv”, eftersom de adderar någon sorts beskrivning till substantiv. På svenska står adjektiv nästan alltid före substantivet, men på vissa språk är det tvärtom. Det kan också stå i en konstruktion som ”Bilen är röd.” På engelska finns även en särskild ordning som adjektiven måste stå i. Det är dock inte lika viktigt på svenska.
Adverb
Exempel: ganska, förhoppningsvis, segerfullt, tillsammans, bedrövligt
Adverb är något mer komplicerade än adjektiv eftersom de kan läggas till tre olika ordklasser.
Det mest självklara – som namnet antyder – är verb, som i meningen ”Han flinade självbelåtet.” Här modifierar adverbet på vilket sätt verbet utförs.
Den andra kategorin är adjektiv, som ”den väldigt korta romanen.” Adjektivet beskriver substantivet och adverbet beskriver adjektivet. Du kan se skillnaden eftersom adverbet kan plockas bort (”den korta romanen”, men inte adjektivet (”den väldigt romanen”).
Slutligen kan adverb även beskriva andra adverb, som i meningen ”Han vandrade ganska långsamt.” ”Långsamt” beskriver verbet ”vandrade”, men ”ganska” beskriver det andra adverbet ”långsamt.”
Ett tips är att många adverb ser ut som adjektiv fast med -t på slutet. Det kan vara användbart, men kom ihåg att långt ifrån alla gör det och alla adjektiv med -t på slutet inte heller är adverb.
Determinativa pronomen
Exempel: den, det, de, dem, sådan, sådant, sådana
Determinativa pronomen kan vara lite knepiga att definiera. De kan stå före ett substantiv och ”bestämmer”, eller pekar ut, vad en person refererar till. Du kan referera till ”den bilen” eller ”någon bil” eller ”båda bilarna”. Ofta följer sedan en bisats som preciserar vilken, i det här fallet, bil personen menar. På svenska kan determinativa pronomen också stå i stället för ett substantiv ”den som är blå” eller ”en sådan som hon har”. Determinativa pronomen får sin betydelse av det som kommer längre fram i meningen. När du säger ”jag vill ha någon bil som är röd” är ”någon” det determinativa pronomenet, och får då sin betydelse av ”som är röd”.
Artiklar
Exempel: en, ett, stolar-na, bord-et
Artiklar visar om ett substantiv står i bestämd eller obestämd form. I obestämd form står artikeln före substantivet (”en” eller ”ett”) och i bestämd form läggs en ändelse till substantivet (-a, -en, -et, -men, -met, -n, -na, -nen, -t).
Prepositioner
Exempel: till, från, efter, under, på, bakom, trots
Prepositioner ger extra information till en mening om förhållandet mellan olika saker eller koncept. De handlar ofta om en av fyra saker: plats (”vi åt på restaurangen”), tid (”vi har ätit sedan kl. 12”), riktning (”vi sprang mot öster”) eller rum (”vi tittade över räcket”). De kommer nästan alltid före ett substantiv och det är också därför de kallas ”prepositioner”. På språk som turkiska, hindi och japanska är de postpositioner eftersom de kommer efter nominalfrasen i stället.
Konjunktioner
Exempel: och, men, eller, fast, varken – eller
Konjunktioner är ganska enkla – de binder samman två saker. De kan binda samman substantiv (”katter och hundar,”) satser (”Han gick på bio, men jag gick till banken.”), adjektiv (”Hunden var varken stor eller snabb.”), adverb (”Sköldpaddan vann långsamt men säkert loppet.”) med mera. Konjunktionerna ”och” och ”eller” är kanske de mest mångsidiga, men det finns många fler sätt att binda samman meningar och idéer på svenska.
Interjektioner
Exempel: pang, wow, aj, oj, hallå, usch
Interjektioner passar inte riktigt in med de flesta andra ordklasser. I fall du inte citerar någon förekommer de inte i fullständiga meningar. I stället används de för att visa förvåning, glädje, ilska och andra starka känslor.
Utfyllnadsord
Exempel: åh, hmm, typ, liksom
Utfyllnadsord används ofta inte alls i skrift, men de är väl så använda i tal. De är ljuden och orden du säger när du tänker, eller så fyller de ut luckorna mellan andra ord du säger. De har lite dåligt rykte men är en viktig del av talad kommunikation.